gagve

Jag vet inte vad det är med oss men vi verkar missa allt vi hade planerat att göra.
Vår plan var att fira Nepals nyår men det gick inte som planerat.
Natten till dagen vi skulle resa från manali vaknade jag vid ca 05.00 på morgonen och var tvungen att gå på toa, nr2.
Jag gick upp på toaletten men när jag öppnar dörren är det en speedad fågel där inne som flyger runt som en galning
och jag är inte direkt något fan av fåglar så jag bestämmer mig efter några inte så tappra försök att få ut fåglen
med hjälp av en matta för att gå och lägga mig igen.
ca 15 min efter att jag gått i säng igen får jag det sjukaste magknippet någonsin och går på toa men den galna fåglen
ovanför mitt huvud.
Jag vet inte vad som hände under dessa 15 min men efter det hade jag med jämna mellanrum dom sjukaste magknippen
jag någonsin haft.
Jag trodde på allvar att jag var på väg att födda.
Dessa magknipp fortsatte ungefär ett dygn dock inte med så tätta mellanrum som de första timmarna.
Vi stannade alltså kvar i Manali 2 dagar extra.

Vi bestämade oss för att  vi varit i Manali lite för länge så vi bokade buss resa till Shimla.
Shimla var förr en Engelsk stad där Indier inte var välkommna.
det fanns till och med en skylt där det stod "NO INDIENS OR DOGS ALUDE"
Det är en fin stad och väldigt väl behållen, dom hand skrivna skyltarna förklarar att om du röker, spottar eller
skräpar ner ligger boten på 500Rp (80kr)
Dom har mycket andra städer i Indien inte har som Dominos Pizza och SubWay.
Från Shimla skulle vi ta ett medeltida bergståg till Kalka, tåget passerar i 20-30km/h över hundra tunlar och det
ska visst vara väldigt fint.
Som ofta i Indien får du inget riktigt svar när du frågar och vi förstod inte riktigt, det var en kö lista med
24 väntande personer men om du kommer kl 8 på morgonen så får du säkert en plats.
Vi skippade det luddiga svaret och försökte i 2 dagar ta reda på smidigaste sättet att ta sig till närmsta
nepal gräns tillgänglig för turist, det fanns ingen som visste inte turist information inte resebyrå.
Efter hjälp av Lonley planet fick vi reda på att vi skulle ta oss till Banbasa och också att det gick en direkt
buss dit.
Om det finns möjlighet till tåg TA TÅG.
Det finns oftast möjlighet att välja mellan olika bussar för lite mer pengar får du en buss med bättre säten och dom
är oftast för turister.
Självklart fanns det ingen sådan buss denna gång. Mannen som sålde oss denna biljett visste inte hur lång tid det
bussen skulle ta men vi gissade på kanske 14 timmar.

Att åkte 32 timmar på linjebussarna i Jönköping hade varit paradiset men det här gamla rucklet till buss som vi fick
resa i 19 timmar.
Det är 5 säten på varje rad, två på ena och tre på andra. Sättet för två personer är ungefär som sätet för en
person i Sverige vi hade dock turen att få sättet framför dörren där det är fritt för benen.
Ju mer tiden går desto varmare blir det och destå mer folk kommer på.
För att vara ett så pass fattigt land har folk här otroligt mycket pakning. Dom utnyttjar verkligen var enda millimeter
utan bussen. Folk står upp i timmar och alla ligger på alla.
Som tur var så stanade bussen måga gånger under natten så man kunde gå av och ta något att dricka och sträka på benen.
ALDRIG; ALDRIG; ALDRIG igen åker jag en Indisk lokal buss i 19 timmar.
Vi kom fram till Banbasa vid 13.00 tiden det var ca 40 grader varmt så vi tog en kall vatten och något att äta.
Folk i byn berättade att det var ca 4km till gränsen och en mycket gamal och väldigt undernärd man som hade en
cykel taxi ville väldigt gärna köra mig, Dragan och våra två stora väskor till gränsen.
Det må vara billigt men jag kan inte utsätta detta skellet till äldre man för detta plågeri.
Vi började promenera men vi klarade inte många meter i den värmen så vi tog en häst och vagn.
Så som cykel-taxi chauffören var lika så den här hästen undernärd small och senig och vagnen han skulle köra oss i
byggdes nog slavar till Engelsmännen. Det var inte bara jag och Dragan som åkte på denna "snart faller den i bitar"
vagn, nej nej 3 vuxna Inder med 2 barn ska självklart med på turen.

Vi betalar i allafall ganska mycket pengar för att få komma till gränsen vilket han inte gjorde det tog nämligen ca
20-30 min att komma till den Indiska gränsen och sen var det ytligare 1Km att gå till den Nepaliska gränsen,
I 40 GRADERS VÄRME!!!
På gränsen träffade vi ett Spanskt par, vi hängde på dom och vi hittade något gamalt hotell i den Hemska staden.
Det var varmt smuttsigt och otrevlig stämning.
Vi duschade efter den sjukt svettiga dagen, åt middag med spanjorerna och somnade till Tvn.

Mannen som intrudiserade hotellet för oss fick för sig att han skulle vara vår Guide.
Vi hade inte antydigt något om att vi ville att han skulle följa med oss någonstans vi hade faktiskt inte diskuterat
någonting med honom.
På morgonen när vi ska cheka ut står han där med sin lilla ryggsäck och väntade på oss. Vi förklarade att vi inte
behövde någon Guide och tackade men han sa att han skulle hälsa på en kompis i samma stad som vi skulle till.
Han följde med oss på bussen och tog oss till Bardea National park.
Man måste byta buss från motorvägen till en liten lokal buss som går in i byn.
Det går en varje timme och ibland kommer dom inte. Denna buss vi skulle på var FULL. Vi fick sitta på taket
och på taket var det FULLT. Vi alla sitter vingligt och försöker överleva alla kablar som nästan kapar våra hårsäckar,
så är det någon som ska av med sin cykel som ligger på taket, sen är det någon som ska av med sin dörr som ligger
på taket, sen är det någon som ska av med sin sy maskin med tillhörande bord som ligger på taket.
Dom slutar aldrig förvårna mej.

Vi kom till en liten liten by med några få affärer, det är orört och gamalt.
Jätte mysig stad som och som sagt så är det en nationalpark som går igenom staden. Man kan se Tigrar, Gepader,
rådjur, noshörning och massa mer.
Det hade varit kul att gå på en trek om det inte hade varit 45 grader i skuggan, vind stilla och dyrt.
Endel går 8 timmar och ser ingenting och jag var inte redo att dö av näringsbrist så att något lejon kan komma och
snaska, nej nej.
Hydorna vi bodde i var billiga och gjorda av lera med halm tak. Dom var det mysigaste jag har bott i hitills, vi hade
dock spindlar stora som snusdosor som gäseter men dom höll sig till sitt.
Vi bestämde oss i allafall för att gå och se krokodiler, man kan betala typ 3kr för att få komma in och se krokodiler
i burar. Det låter kanske inte så kul men jag och Dragan har sett ett program där en snubbe gör ett speciellt ljud
för att locka på krokodiler, det är lätet som deras barn gör. Vi sprang runt burarna och gjorde lätet så gott vi kunde
och det visade sig att fungerade bra. Dom rörde sig och till och med attakerade.
Jag var också med på Indisk TV i en intervju. Härligt.
På vägen tillbaka såg vi massa barn bada i en liten flod vid vägen så vi hoppade i och för första gången sen vi kom
till denna sjuka värme svalkade vi oss, halleluja det var ett fint tillfälle.

Dagen efter åkte Spenjorerna vidare till huvudstaden Katmandu och vi bestämde oss för att stanna en dag till.
På kvällen blev Dragan dålig så vi var vakna ganska många gånger under nattens gång, helt plötsligt började det
regna, oska och blixtra så vi satte oss på verandan och kollade på blixtrandet. Dagen efter var han bättre men vi
visste inte vart vi skulle åka härnäst, det vi visste var att vi ville ryma från varmen vi bestämde oss för
Buddhas födelse stad Lumbini så kl 16.00 tog vi bussen ifrån Bardea och åkte till Lumbinis grannstad.
Dagen efter tog vi två bussar för att komma till Lumbini på den ena satt vi på taket och trodde vi skulle
avlida av varme. Det måste ha varit upp åt en 50 grader på det förbanade taket och där satt vi i 30 minuter.
Väl framme mötts vi av den tråkigaste staden jag besökt. Det fanns ingenting, det är buddhisternas stad och den
har en massa tempel som du kan gå och kolla på.
Jag är så trött på dessa tempel oftast ser som ungefär likadana ut och jag finner dom inte intressanta om det inte är
någonting speciellt.
Vi tog in på det varmaste rummet i asien som inte hade något kall vatten, somnade en stund och spenderade resten
av dagen med internet på rummet.
Nästa dag väckte Dragan mig innan 05.00 på morgonen, han tyckte det var tid att åka innan solen hann gå upp.
Ryktet har gått att staden Pokara skulle vara kallare så vi bestämde oss för att det skulle vara vårt nästa
tillhåll.

Vi tog en lokal buss men vi har fått berättat för oss att Nepaliserna är stolta över att dom inte har lika dåliga
bussar som i Indien, kul att dom har något. Det var faktiskt bekvämt och vi kunde somna båda två.
Vi vet inte om detta stämmer, men...
När vi tog bussen såg Dragan en skylt där det stod Pokara 160. Det betyder 16Km och det betyder ca 2 timmar.
Efter 3 timmar börjar vi undra om vi kanske såg fel men helt plötsligt ser jag en skylt där det står Pokara 85
det betyder att vi åkt 8 km på över 3 timmar. Vi såg dock bara dessa 2 skyltar så de kan säkert betyda något annat.
Vi kom fram efter 9 timmar.

WOW det var behagligt varmt.
Vi fick samtal från Spanjorerna som kom till pokara några timmar innan oss och dom hade hittat det ända någolunda
billiga hotell som ligger vid den stora sjön.
Det är mycket turister och det är dyrt för att vara Nepal. Jag trodde att Nepal skulle vara så mycket billigare
När vi fått in våra väskor i rummen satte vi oss i trädgården och tog en kopp tee och så började det regna så
vi flyttade under taket. Någon kastade sten på trä taket, Trodde jag.
Efter ett tag blev det mer och mer det var då vi såg att det var is som föll på taket stora is bitar som såna du har
i glaset hemma. Det ÖSTE ner i säkert 10 min. Jag har aldrig sett något liknande och jag trodde aldrig att jag skulle
se det i Nepal. Efter det var det fint väder igen..
Dagen efter gick vi upp med tuppen och hyrde fiskespö och lånade en båt så vi kunde åka över till andra sidan.
Vi hyrde en gamal eka och flött runt hela dagen. Det blev många timmar på båten och när hoppet snart var över
får Raffa upp en ål, så det blev lite ål snacks innan maten. Det var en super dag i Nepal.
Dom här Spanjakerna Sara och Raffa får oss att göra alla möjliga aktiviteter.
Vi hyrde cyklar en dag och skulle cykla till någon fladdermus grotta efter att vi cyklat i ca 30 min var jag och
Dragan helt slut uppförsbackar i 35 grader med en gamal sleten kärringa cykel tog musten ur oss så vi bestämde oss för
att åka till vattenfallet istället. Så vi gled runt och kollade läget i Pokara och till sist hittade vi vattenfallet.'
När jag hör vattenfall tänker jag automatiskt att man kan bada vilket var det vi var ute efter men ack så fel man kan
ha. Det kostade 20 rs (några ören) att komma in och när du väl var där inne var det som en park och längst in i
parken fanns det ett blått staket bakom det blåa staketet var ett vattenfall som du för 20 rs gärna får kolla på.
Dragan förklarade vår besvikelse med: Det är som att betala för att komma in på Mc Donalds och kolla på när andra
äter.
Efter att inte ha fått svalka sig besökte vi ett Tibitiansk flykting läger det var mer som ett samhälla, lungt
och frid fullt.
Jag älskar Tibitianer, deras kläder, deras utseende och deras lugn.
Vi träffade på en liten pojken som visade vägen till en flod.
Jag har aldrig sett på maken till sjö. Det var som att komma till ett sagoland men en stor flod mellan bergen
små vattenfall ran från sidorna och vattnet var helt klart.
Dragan säger att det påminner om Jugoslavien så ni som varit där kan förstå.
Vi var lite sent ute denna dagen och det började snabbt bli kallt men det så så skönt att få svalka sig i den
rena sjön.
sen var cykeldagen slut och vi tog en middag och somnade tidigt.
Dagen efter detta hade vi bestämt oss för en trekking, vilket jag och Dragan trodde vi skulle klara av utan större
problem.
Det finns en liten by längst upp på berget och den är känd för sin utsikt. Dessa månader är utsikten inte bra någonstans
i Nepal eftersom det hela tiden är dimigt men Nepaliserna säger att soluppgången är vacker och att det brukar vara
klart så tidigt på morgonen.
Så klockan ringde 05.30 vi gick upp och gjorde oss klara för våran vandring.
En sak men Indier och Nepaliser är att när du frågan hur lång tid det tar så tar det alltid 5 min även om det sen när
du går tar 35.
Vi hörde mycket olika om hur lång tid det skulle ta oss från 2-5 timmar.
Från vårat Guest House tar det ca 45 min att bara komma till berget sen började HELVETET!!
För att komma till Sarankoff som den lilla byn heter måste du gå 1KM i i trappor i uppförs backe.
UPPFÖRS BACKE. Det fanns ca 2 meter raksträcka på hela vägen upp. Jag och Dragan trodde vi skulle avlida,
Dessa trappor tog kål på oss. Vi träffade endel turister som var på väg ner för berget och dom sa alla 30 min som
fick upp vår glädje så vi kunde fortsätta men när denna halvtimme gått och vi dragit oss upp för sägert en
900 trappsteg som tagit oss ca 2 timmar träffar vi en Nepali som säger att det är en timme kvar och detta är beviset
på att Asiater inte kan klockan 3 timmar och säkert en 2000 trappsteg senare sätter vi oss ner och tar en DYR
Coca Cola och njuter av att äntligen vara framme.
Det visar sej även att hela staden är en jävla trappa så vi måste promenera upp för att hitta oss någonstans att sova.

I byn bor ca 300 människor och alla känner alla.
Eftersom att denna by är placerat så långt i från allt annat så har som inget vatten och knappt något elektrisetet.
Kvinnorna bär upp vattnet till byn från ett annat berg ca 4 KM därifrån likaså det som säljs där är upp buret
av en kvinna. Kvinnorna här dör oftast tidigare än sina män P.g.a att som har det tygsta jobbet.
Dom får bära allt på sina små huvuden och oftast när du ser kvinnor som bär på t.ex vatten, trä eller stenar är dom
gamla som gatan och slitna som kökshandukar och ändå pallrar som runt med 20 KG stenar eller vatten.
I vart fall så är därför allting ganska mycket dyrare där uppe, vatten är dubbla och ibland mer matten är säkert
en 50% dyrare men rum är billiga vi betalade 150 Nepali Rs (ca 13kr) men då var vi tvugna att äta åt minstone
två måltider hos henne, vi kollade menyn och det var okej priser så vi gjorde oss hemma stada och åt middag.
I Asien gör dom allt för att vara dig som turist till lags och om du frågar efter någon speciellt så har dom oftast det
Vilken mat vi än beställde hos den här kvinnan så fick vi något helt annat. Senare på kvällen tog vi en sen middag,
Sara gick in i köket för att hämta vatten och när hon öppnade kylskåpet fick hon än ordentlig käft smäll av en
vidrig lukt. Dragan gick in efter och sa att det luktade gamal ost. Det finns ingen el på nästan hela dagen och
allt i kylskåpet har blivit varmt. När vi sedan fått vår mat och sara och raffa pillar bort osten dom beställt
på sina ägg säger kvinnan som äger stället att kl är 22.00 och att elen är tillbaka. Detta betyder då alltså att varje
dag är utan el och att allt som man ska ha i kylskåps tempratur blir varmt. Jag sköt i från mej min VIDRIGA
tallrik men "fried rice chiken" och bestämde mej på att festa på snickersen som vi köpt med oss ifrån stan.
Efter det var det dags att sova eftersom vi skulle upp och se sol uppgången morgonen efter vid 05.30.

Jag fick inte upp Dragan ur sängen så tidigt så vi andra gick och kollade på sol uppgången.
Den som sa att det skulle vara så klart att du kan se Himalyas top så här tidigt på morgonen ljög.
Vi kollade på den värdelösa soluppgången och sedan gick jag och la mej igen.
Sen var det dags att gå ner för detta berg igen ju längre och längre ner vi kom dessto mer och mer chokade/stolta
var vi över att vi gått upp för dessa trappsteg dagen innan.
Nu väl hemma på rummet känner jag mej sjukt nyttig och att jag aldrig ska trekka igen.

jag glömde helt bort att skriva vad som hände för några dagar sedan.
vi går i genom old manali och sätter oss ner för att äta på någon liten imhemsk kiosk/matställe.

Så kommer en Sadu in. Sadus är de här upplysta männen som finns överallt i Indien.
Dom ska vara heliga men som jag förstår det så är det många som bara är för lata för att jobba som blir Sadus, dom får lite göra vad dom vill och dom tigger för att få mat.

I vart fall så var det här en ganska ung man som berättade med de få engelska ord han kunde att han har en orm i sin väska.
han tyckte att det skulle bli ett bra foto för oss.
ur sin lilla "handla på Ica" tyg påse tar han upp en liten rund trä låda han öppnar den och ut kommer en Kobra.
JAG DOG!
här sitter jag och väntar på min mat och en snubbe kommer in och slänger upp sin kobra.

han hade tagit ut tänderna på den så den inte längre var giftig men let me tell you this
giftig eller inte så är jag livrädd för ormar.
han sitter på samma bänk som mej och säger - No Problem!
fiifan

Då var vi framme i Manali. Det känns som att varje gång jag kommer till ett nytt ställe så får jag en WOW-upplevelse.
Jag älskar Norra Indien det är helt underbart. Det tråkigaste är att inte alla är här och upplever det med oss.

Så vi tog en "lyx" buss från Dharamsala klockan 21.00 den 29de. När jag säger lyx buss så är det inte som ni tror,
den kostar typ dubbelet så mycket men det är en typ mini vann där dom trycker in så många dom bara kan, vilket kan
leda till som i vårat fall att en äldre man, kanske runt 70-80år får sitta pa en helt vanlig stol där en utgång
ska vara. Det gör mig ingenting att sitta trångt i 10 timmar på ett eller annat sätt brukar jag kuna somna men när
du åker genom berg och dalar och du hinner inte räkna till 5 förens det svänger åt ena eller andra hållet.
Vi hade dock turen att det var en till buss som skulle till Manali samtidigt så vi fick byta buss och ha en helt egen
där vi kunde breda ut oss så mycket vi ville.

Vi kom fram kl 05.00 på morgonen, denna morgonen små regnade det och lite dåligt väder vilket är väldigt ovanligt för Indien. Vi har frågat ett par stycken och de säger alla-Det regnar aldrig i Indien.    
som vanligt stod det några män som ville ta oss till sitt Guest House Vanligtvis brukar vi faktiskt inte följa med
dessa förare utan försöka hitta ett eget och oftast billigare men klockan
var fem på morgonen, han sa att han hade rum för 150rp (24kr) så vi följde med.
han stanade bilen på en liten gata och gav oss varsin lampa och så följde vi vår Indiska rum ägare ca 10 min
genom små vägar och trähus.
Vi fick vårt lilla tillhåll ett helt vitmålat rum med en säng, en hylla som är inbyggd i vägen, två fönster
deckorerade med tre olika gardiner ett litet träbord ungefär lika stort som båda våra necesärer, vi fick även en papperskorg som faktiskt har saknats i de senaste
rummet.
Så när vi somnade den morgonen hade vi ingen anning om vart vi befann oss eller hur det såg ut.
Vi slog upp ögonen runt klockan 14.00, det var fortfarande dåligt väder men gud vad det känndes som att vara på landet.
Det finns runt 7-8 rum i huset och de flesta är placerade på andra väningen likaså vårt. Utanför rummen är det
en stor terass med trävävda fotöljer och små bord som är riktade ut mot trädgården.
Trägården är fylld med äppelträd, det finns inga äpplen på dem ännu, vita blommor med gröna blad smyckar hela
träd kronan.
Det granfyllda berg runt omkring oss och precis bakom dom ligger stora, stora snö täckta berg.
Mellan och över dom tät placerade äppelträden flygger hundratals vita fjärilar i grupp och leker i vinden.
Det är svårt att tro att vi fortfarande är i Indien.

Det är första gången i Indien jag har sett en stad som säljer annat än egen stickade kläder, harem byxor med tillbehör,
samma gamla armband, halsband och öronhängen. Här finns det verkligen inget speciellt men alla har inte samma sak
det finns mer att kolla på och mer att välja på. Jag har heller inte sett så fancy hotells någon annanstans.
Det finns ett hotell som ligger precis vid en liten flod, på baksidan av detta hotell har dom en av lisebergs
attraktioner i mini format, skeppet som svingas fram och tillbaka. Dom har en liten hoppeborg och en mini
gokart bana med små gokarts som går i ca 20km/h.

Det bor ca 2000 människor i Manali, dom är alla väldigt trevliga och pratglada. Manali är uppdelat i två,
på ena sidan av bron ligger Old Manali och andra sidan New Manali vi bor i Old.
På den här sidan har vi stora gamla trähus och utanför står tillhörande kossor fast spända och mumsar på gräs.
Människorna ser helt annorlunda ut gemfört med längre ner i landet.
Många utav kvinnorna bär kornformade tvättkorgar på ryggen där som samlar små kvistar som används som ved och gräs
vilket jag tror är till korna.
När man kommer över till New Manali är annorlunda där finns alla små gator med shops och affärer.

Vi har även sytt upp våra första kläddesplagg.
Dragan en one pice dräkt i svart fleece typ och jag sydde upp två linnen ungefär likadana som det jag hade med mej
från sverige ett linne som brukade vara vitt.
Vi betalade ungefär 200kr för att få det sytt exakt som vi vill och det tog ungefär 24 timmar.
låt mej nu påminna om att detta stället är minst 30% dyrare än andra ställen.
Underbart vad grejer jag ska sy upp.

Indien har mest tåg rälser i hela världen och där med säkert mest tåg också.
Tågen är inte som hemma kan jag lova.
Jag har nog inte åkt något tåg där det inte är fullt och med fullt menar jag inte att alla platser är upptagna
utan att du kan inte röra dig i tåget för att folk står, sitter och ligger på golvet.
Det är det billigaste sättet att resa på dock inte det snabbaste. En 14 timmars sovplats resa kostar ungefär 75kr för två
personer men tåget har en max hastighet på ca 100km/h så det betyder att du inte kommer så långt men ändå tar det
ett halvt dygn.
Oftast när du betäller tåg biljett så finns det en speciell "turist avdelning" så alla turister får sitta tillsamans
men detta är inte alltid ibland hamnar du mitt i bland de Indiska familjerna och när Indiska familjer reser har dom
oftast inte med sig en eller två res väskor, du skulle kunna tro att endel av dom flyttar hela sitt hem på tåget
andra har mindre men mindre är fortfarande mycket. Dom lägger sina grejer precis vart dom vill om det är på din
"säng" eller på dina fötter gör inget bara dom får plats.
Vi bekväma västlänigar tar alltid Spleepers-class som faktiskt är bekvämt.
Du behöver inte slänga en massa extra pengar på att få Ac eller någon first class biljett det är faktiskt bekvämt
och ganska lätt att somna dock blir det lite kallt när man inte kan stänga till fönstren helt och det drar kall luft
på dig hela tiden, men där kommer mitt första och bästa fynd till hands - Min filt.
Man kan säga att det är små hyttar där 6 personer får plats att sova ( i indiernas fall runt 12)
den är iallafall uppbyggd för 6 personer det är "bänkar" i ........, det är två ca. 1,70m långa mittemot varandra
där man kan sitta, den andra "sängen" är också en likadanbänk som under dagarna används dom som ryggstöd som du
senare på kvällen hakar fast i två kjedjor som i sin tur sitter fast i den översta sängen som är en tredje
likadan bänk som de andra två.
Det ser otrolit fallbart ut men dom sitter faktiskt fast.
Fönstrena är smyckade med galler och är under dagtid oftast öppna. På kvällen är det alldeles för kallt och
förkylnings framkallande att ha fönstren öppna men dom går inte stänga helt (detta gäller alla tåg jag åkt på i
Indien) så om du har turen att hamna i sängen längst ner så har du hela tiden en liten våg av kall luft som strömar
i ditt ansikte.
Jag måste ändå säga att förutom Bus4You är detta det skönaste sättet att resa på och deffinitivt det billigaste.

 en ganska dålig bild på våran utsikt, ska försöka lägga ut lite bättre bilder senare.