14 Oktober
Mot Manali ca 250km (enligt google)
Vi började för engångs skull med en frukost på hotellet innan vi började köra.
Det tog inte lång stund innan David började känna sig konstig och vi hann knappt ner för berget innan magen sa ifrån och innehållet kastades upp igen.
Han fixade att köra en bit efter detta men när vi nästa gång stannade och han fick upp all vätska han hade så tog krafterna slut.
Det blev till att hitta ett hotell så mannen kunde få sova av sig elaka baciller.
På kvällen blev även Dragan dålig och vi drog slutsattsen av att maten David fått till frukost (som även Dragan smakat utav) måste ha varit anledningen till detta.
Efter ca 13 timmars sömn mådde de bägge bättre och vi kunde fortsätta färden mot Manali.
Det är oftast något som måste fixas längst vägen.
Men misströsta inte då vi fick se Vice Chancellor KUK och det var det värt.
Vägen till Manali var helt underbar.
Vi sov en natt på ett mysigt litet hotell med underbar utsikt och de bästa ost och vitlöks nan vi någonsin ätit.
Vi fick en ordentlig natts sömn och började tidigt morgonen där på att köra vidare.
Utsikten från hotellet.
Den morgonen började det regna och det slutade inte regna förens vi ca 8 timmar senare kom fram till Manali.
Det tog ett par timmar innan vi insåg att detta inte skulle försvinna så tillslut hittade vi regnklädder i storlek XXXXXL och blev glada.
Även att det regnade konstant och att det började bli fruktansvärt kallt i bergen så var det så vackert.
Vi följde länge en flod där dimman låg över vattnet
Vi hittade en vacker utsiktsplats
Röken som kommer ur Indiska fordon är SJUKT!
Helt kolsvart.
När vi började närma oss Manali stannde vi vid ett par riktigt glada damer som stod längst vägen och sålde frukt.
Dom förklarade glatt att vi var nära och gjorde vår dag med sina härliga jags!
Vi var kalla, blötta och trötta när vi kom fram till Manali och för att göra det hela lite värre så gick kopplingen på motorcyklen sönder och det var 300000 indier att köa med.
När vi beställt rostad bröd drar min man fram Bacon osten och livet var plötsligt mycket bättre.
Kommentarer
Trackback
