gagve

Här sitter jag nu på vår egna lilla veranda och lyssnar till vilda vågor som slår några få tal meter bort.Tänkte sätta på musik men insåg sedan att man lyssnar till vågorna alldeles för sällen där jag kommer ifrån.

 Så Kalkuta behandlade oss bra. Vi gjorde inget utav dom sakerna en turist i Kalkuta förväntas att göra, vi såg inga tempel, vi besökte inte det flera tusen år gamla trädet, inga musem, inget sådant faktiskt.
Det våra dagar gick ut på var lalla runt, marknader, varuhus, MC DONALDS, bio, bråka med Vodaphone och åter igen marknader.
Det var precis vad vi behövde.
planerat skulle vi åka från Kalkuta den 15 tidigt på morgonen så vi gjorde alla förberedningar och vi begav oss.
Vi kom inte så långt dock skulle tippa på 3 Km om ens det innan motorcyklen stannade, som tur var vid en tull men massa hjälpsamma vakter. Dom tog hand om oss men det fanns ingen mekaniker tilljäglig så här tidigt på morgonen men inte olikt Inder så efter några samtal var en polis man som vid sidan av hade hobbyn: Royal Enfield. (vilket är märket på motorcyklen)
Det var några fel som skulle fixas, vilket jag inte har en anning om vad det var eftersom att jag somnade så fort vi kom fram till verkstaden.
Vaknade i lagom tid till att ringa Nellie och gratta henne på dagen.

I verkstaden blev vi fast ett par timmar för mycket och eftersom vi skulle åka långt så bestämde vi oss för att skjuta upp resan med en dag. Det blev åter igen Mc donals och den här gången film på rumet.
Dagen efter funkade motorcyklen som den skulle och vi var på väg till Digha, som vi fått rekommenderat.
Allt gick smidigt och vi var framme i Digha vid 3 tiden på eftermiddagen.
Vi peppade hela 250Km för stranden, lovade oss själva att vi skulle ta en öl och äta havsmat och vi var nöjda med vad vi Digha hade och erbjuda.
Det tog 10 minuter innan vi insåg att det inte blev någon öl den kvällen.
Staden var liten och mysig men havet var det sämsta mina ögon skåddat, hela stranden var röda stora stenar som dom gjort till plattor där folk försökte badea i havsvattnet som hade färgats brunt utav sand, överdrivet mycket indier överallt och inga bungalows på sand stranden (som plakaten på vägen dit lovade)
Stället är mesta dels för turister från Kalkuta och jag antar efter vad jag sätt att turister från Kalkuta feta plånböcker.
Fina hotell åt höger och vänster, bara hotell inga affärer eller internet caffeer nej bara jätte stora och fina hotell.
-när du är turist i Indien händer detta dig om och om och om och OM igen-
Dragen står parkerad med motorcyklen och väskorna ibland hotell havet och jag springer runt och letar någonstans att spendera några nätter.
Efter att ha kollat några stycken går jag tillbaka och gnäller lite till Dragan om att alla hotell vill ha alldeles för mycket och helt plötsligt kommer det fram en medelålders Indier som till yrket kör en cykel rigshaw (som är en sån där liten stålhästovagn fast istället för häst är det något gamalt fattigt benrangel som cyklar, han kör alltid överdrivet mycket saker som byråar, 1 fet kvinna, en fet man och deras feta barn eller drickabacks stora paket som ska levereras (till 20 olika ställen.)
Det här var en yngre man som väntar på att bli en äldre man som nyss beskriven. Han ser att vi letar hotell och han förklarar på hindi att han vet ett ställe som är billigt. Jag följer med honom 10 m bort och han ropar på ägaren av hotellet som säger att det inte finns några rum, vi går till nästa ställe och han vill ha mer än vi var villiga att betala.
Jag går vidare utan Indierns hjälp och kommer fram till att detta ställe var det billigaste. När jag kommer tillbaka
han Dragan prutat ner rummet och vi bestämer oss för att ta det. När vi tillslut sätter oss efter att ha packat av väskor och plockat in i vårat rum, svettiga som eskimoer i Sahara och avnjuter en kall vatten sitter den här CykelRigshaw killen hela tiden och kollar på oss efter en stund kommer det ord som alla turister här vet vad det betyder
- Backshich!
Backshich betyder dricks. Denna man som tagit oss till 2 hotell som ligger grannar med varanda vill nu alltså ha pengar för detta. Vi skrattar och Dragan tar upp några mynt kanske 3 st och räcker över dom.
Det blivande benranglet öppnar ögonen och sträcker fram handen men när han ser att det ligger ca 4Rp i dragans hand ryggar han tillbaka och kollar på Dragan som att erbjudit honom gulsot. Han vänder sig om, säger något till landsman nämner rupies och skrattar.
Vi båda rycker på axlarna och tycker att om han inte vill ha små pengarna ska han inte få något men killen ger sig inte han SKA ha Backshich. Ännu en gång får han en chans till att bli 4 rupies rikare men slängde iväg det.
Dragan tröttnar och slänger fram 500 sedels bunten.
- Vill du ha det här, är du värd det här??
Han såg förstumad ut när Dragan schestakulerar att vi inte skiter ut pengar och ännu mer förvårnad när Scharad-Dragan demostrerar frågan: har du fått solsting. tillslut förklarar han på hindi att han vill ha 100rupies
(100 Rupies= En måltid för både mej och Dragan på något gatukök, böter för att åka motorcykel utan hjälm,
ett singel rum på något schletet hotell, 10 flaskor vatten, 5 stora paket cigaretter, 100 små MilkeyWay karameller och mycket mer)
Jag kan inte Hindi men det är svårt att missa när någon slänger en förbanelse över dig det är också svårt att missa en människas frustration och vrede när han går fram till vår motorcykel och slår mot den i luften och spottar arga meningar. Tillslut gick han och vi såg honom inte igen.
Det finns en till sak som irriterar sönder mig och eftersom vi åkt motorcykel och stannat på ställen turister vanligtvis inte befinner sig.

Fortfarande kvar i Digha och hittade oss en bit sandstrand där vi hängde mesta dels av eftermiddagen.
Man ser att folk kollar på en hela tiden men det kan inte förstöra vår första semester dag med hav, ibland kommer dom fram och ska ta i hand och det gör inte så mycket. Sen kommer oftast nästa fråga som innehåller ordet fotografera.
de första gångerna sa vi båda Ja och flinade töntigt mot mobiltelefoner och digitalkameror (en gång var det tillochmed en kille som spelade in oss när vi trodde han skulle fota)
Nu har vi i vart fall tagit oss i kragen och börjat tacka nej till att bli bakgrundsbilder på Nokias över halva Indien.
Men just den här dagen, dagen vi kom till havet, dagen jag fick befinna mig i det element min kropps trivs bäst i
ska det självklart komma fram fulla Indier som i tur och årdning tar i hand och sedan frågar om dom kan ta ett foto.
Jag säger nej, jag är på semester och vill inte posa med er på stranden men han ger inte upp, han tjatar och tjatar tills tillslut hans något vettigare vän tar mig i hand och säger tack innan dom vänder sig om.
Dragan säger Ja mest för att få dom att sluta tjata men hans tappra försök gick upp i rök,  nu kommer en äldre man fram med sin lilla son på kanske 2 år och vill att jag ska ta kort med honom, jag säger ännu en gång nej men han verkade ha fått alldeles för mycket salt vatten i öronen och skulle även om jag sagt nej ta kort på oss. ¨Vågorna var höga den dagen och vi satt vid kanten och svalkade oss när fadern med sin son sätter sig framför oss och i sin tur ställer sig en betalad man med polorid kamera framför oss och ska ta kort.

Dom FÖRSTÅR INTE!!..

Vi reser oss upp och går där ifrån och jag tror säkert att någonstans i Indien finns det ett fotoalbum som har kort på våra ryggar.
Vi stannad två nätter, åt havs mat och badade i havet så mycket vågorna tillätt.
När det var dags att betala rumet berättade ägaren att vi måste betala en entree avgift på 5 Rupies per person för att vi gick in i hans trädgård.
Hans trädgård hade en egen liten brochyr till och med. Trädgården var inte större än trägorden jag har hemma på
Gröna gatan. Det var en stor maffig port som när du gick i genom  såg du huset med ca 10 rum, ett vit två våningshus men en stor trappa upp till andra våningen. På höger sida ser du den omtalade trädgården den hade gräs som skiftad i grönt och gult, det fanns en igen grodd liten sten rutchekana och någon elefant staty som har sett bättre dagar. ¨
Det var ungeför det som fanns i trädgården du måste betala intreede för att se. Dom slutar aldrig förvårna.

Puri.

Väl på väg till Puri, vi börjar tidigt men hinner inte komma särskilt lång. Vi stanade på ett hotell för att äta och
när vi skulle åka där ifrån strejkade motorcyklen rejällt. Vi spenderade natten på hotellet vi ätit på, fixade motorcyklen och morgonen efter kände sig inte min mage 100 jag ignorerade efter som det händer ganska ofta i Indien att du har dålig mage. En timme senare när jag ligger i solen med linne, tröja, fleace filt och ett plast överdrag runt mig och fryser ångrar jag lite att jag ignorerade mina instinkter.
Nu var vi mitt ute i ingenstans, det finns människor och en liten stad några meter fram men dom har inga hotell och om dom har någonstans att bo så är inte utländska turister välkommna.
Vi fick åka en bra bit och jag hade inga krafter. Allt var jobbigt, speciellt att hoppa av och på motorcyklen när vi frågade efter hotell. Jag fixade det fram till hotellet och väl där låg jag i sängen och gick på toaletten var 30 min med VÄRLDENS magknip i ett och en halvt dygn.
Stackars Dragan kämpade med mig dessa 36 timmar men var väldigt glad när jag blev bättre och kunde åka vidare till Puri.
Kom fram till ännu stad med hotellhav och skititgt hav. Men det var större och folk pratade engelska, det fanns utländsk mat och Internet caffee. Vi hittade vår lilla stuga vid havet där det var tyst och lungt. Vi fick två fyrbenta vänner som sov utanför vår dörr på nätterna och viftade svansen varje gång vi kom hem och jag lovar att den ena blev jätte ledsen när vi åkte.

Första kvällen gick vi ner och satte oss på stranden där på stranden kom 3 skuggor av långhalsade djur gående det var första gången jag såg en kamel.( På tal om det så tror vi att vi även sett en Zebra som någon gick med i koppel MEN vi är inte säkra på om ränderna bara var på målade.)
Andra dagen besökte vi Konark, där finns det ett sol tempel som ska vara ganska känt men det såg vi inte, vi badade.
Vi badade på en lång lång strand fylld med krabbor och tom på människor. Stranden var absolut inget speciellt och vågorna var allt för höga och starka för att du skulle verkligen kuna bada men att vi fick vara helt själva på en strand i flera timmar var helt undertbart.
Dom 3 dagarna som kom efter regnade det. Det regnade och regnade och regnade i 3 dagar. Dom dagarna gjorde vi inget nyttigt på alls, vi satt vid internet, framkallade bilder, läste, bytte in böcker, lagade vår egen mat och köpte vår egna mat.
När man ska köpa färsk kyckling i Puri måste du gå till den stora marknaden efter klockan 17.00. Det finns där ett litet rum där kycklingen ska betalas om du går längre in på gatan kommer du till ett litet öpppet fält där jag tror att det en gång var gräs men nu är allt du ser sopor i form av papper, plast, gamla skor, gamal mat, hund avföring och lite annat som hamnar på en soptip.

Mellan den föredetta gräsmattan och den lilla jordvägen du kommer in på är det en 10 cm bred och 20cm djup fördjupning i marken och där nere rinner det brunt vatten.
Om du hoppar över fördjuppningen och tar nåra steg mot sopptipen kommer du till slakteriet, ett trässkjul på ca 4 Km2 där inne sitter en kille med sina levande kyckligar, runt omkring sitter det katter och hundar som mellan att leta mat bland soporna hoppas på att något kyckling huvud eller fötter ska komma flygande mot dom.

Dragan var facinerad över hur lätt han flådde kycklingen och jag ville mest spy. Det luktade och jag hörde kycklingarnas sista skrik i livet under tiden. När jag står där på gatan en bra bit från slakteriet och försöker hålla in mina kropps vätskor springer en liten halvnaken flicka ut från huset mitemot hon drar upp sin tröja och hunkar sig över fördjupningen med det bruna vattnet,
HON BAJSAR!. Jag blev helt försörd, det luktar jag hör kyckligar skrika och en liten flicka gick just ut från sitt hus för att bajsa i vattnet (Dragan är fortfarande i exstas över hur skicklig slaktaren)jag vände mig om och då ser jag en gamal tant sitta och kissa i samma fördjupning några meter bort. Men den kvällen åt otroligt färsk kyckling.

Nu ska vi alltså ta oss till Goa det är 1800Km till Goa och det ligger tvärs över landet. Att åka motorcykel skulle ta oss ungeför 10 dagar av att åka konstant och det finns inget hav och nästan inga lite större städer på vägen så vi bestämde oss för att ta tåget. Vi åkte till Bubeneswhar för att ta tåget som bara går var tredje dag väl där och efter mycket springande fram och tillbaka berättar Dragan att nästa biljett till Goa och till alla städer nära Goa ärV om 10/14 dagar.
Vi är fast. Vi har ingen tid att ta oss till Goa via motorcykel, flyg är allt för dyrt och det finns inga tåg biljetter.
Vi bestämer oss för att stanna i puri och boka biljetten om 10 dagar för att spara pengar och rump ont.
Dagen efter berättar bokningspersonalen att vi kan få en "nöd" biljett. Så vi köpte biljetten och åkte till alla tågs
huvudkontor som var stängt inte kunde hjälpa oss. Vi måste också boka en biljet till motorcyklen men det kan vi inte göra förens vi vet om vi fått tågbiljeterna eller inte. Det här landet är för krångligt för sitt eget bästa.
Så imorgon kl. 06.00 kanske vi sätter oss på tåget och ser fram emot att om allt går bra och det inte är några förseningar, så är vi i Goa om 30 timmar.

BOMSHAKALAK!