gagve

Vi fortsätter där vi slutade, Pohkara.
Natten innan vi gick och vandrade upp för mördar berget kände Dragan att något i vårat rum lukatade.
Jag trodde hans luktsinne spelade honom ett spratt och ignorerade det.
3 nätter senare har lukten blivit starkare och nu känner även jag lukten av as, dött päls djur och det kommer från
fot änden på hans sida av vår säng. vi lyfte båda täckerna och såg en fläck, det såg ut som en blod fläck och vi
antog att det var därifrån lukten kom. Den natten sov Dragan ensam i sängen på min sida.
Vi förstod redan från första dagen att personalen på detta stället inte riktigt blev som dom skulle, vi misstänkte
intsest men vi är inte säkra.
Dom kom alla in i vårt rum, lyfte på högen med täcken som vi försökt täcka fläcken med och började kvälja för att
lukten var så stark och för att under madrassen ligger en död mus.
Vi bytte rum för 2 gången och åkte därifrån morgonen efter.

Vi tog bussen till Nepals huvudstad Kathmandu som ligger 180Km från Pohkara och med en lokal buss som stanar överallt
och plockar upp folk brukar det ta 5 timmar men den här dagen den 1 maj 2010 är det dags för Nepal att demonstrera
och dra ut vår enkla 5 timmars resa med 11 timmar. Vi brukar ta en pause från den varma och trånga bussen och
sätta oss på taket av bussen där det blåser och svalkar det gjorde vi även denna gången men när vi började närma
oss Kathmandu stod militärer och genomsökte bussar och bilar och vi fick inte längre lov att sitta på taket.
vid det här laget är inte vi dom ända som sitter på taket och vi är alla tvugna att trycka in oss i den redan
överfulla bussen. Det är en evighets kö som går väldigt sakta framåt och där står vi i bussen trappor och trycker
folk sitter på små pallar i mitten av gången så det finns verkligen INGEN plats att röra sig på.
Några bestämer sig för att gå av bussen och gå resten av biten och vi kunde sätta oss ner den sista halvtimmen.

Vi visste inget om strejeken förutom att den började i Pohkara och varade i kanske 12 timmar, den här visade sig
pågå i 5 dagar.
Vi kom pga förseningen sent på kvällen fram till Kathmandu, hittade oss ett Guest House och somnade.
Vi visste att Matt en engelsk kille som vi träffade i Manali skulle vara här så vi försökte desperat och utan framgång
ringa honom och få en guide tur i storstaden.
Väl ute på turist gatan Thamel var endast några få shops öppna vi kollade snabbt igenom dom sen var det dags för
Indiska ambasaden för att be om en stämpel så vi kan komma tillbaka till Indien inom 2 månader igen.
Det är faktiskt denna stämpel i passet som fick oss att åka till Kathmandu från första början.
På väg till ambasaden fattade vi väl att något inte stod rätt till ALLA affärer var stängda, alla turist informationer,
alla restauranger, ingen traffik och i mitten av en stor korsning möter vi på anledningen till att Kathamandus
gator över en natt förvandlats från Nepals högljudaste och mest traffikerade stad till den tråkisgaste staden jag
varit och jag har varit i sandhem. Det står tusentals människor uppradade i korsningen där dom stopar dom få bilar
som faktiskt vågat sig ut. Vi anade inte vid det tillfället hur sjukligt uttråkade vi skulle bli.

Några få ställen vågade ha öppen under dagen men dom var oftast gömda och mörka MEN mellan 18.00 - 20.00 öppnar
allt. så under dessa två timmar kan du köpa vatten, äta och shoppa bäst du vill.
Dagen efter fick vi tag på Matt och blev intruduserade oss för han Guest House, detta är inget vanligt
Guest House den har en egen port, med en egen vakt och där inne har dom en egen bankomat och en liten shop
Matt är inte som oss snåla svenskar som sparar varje Ruppie som om den vore den sista en kaffe på detta stället
kostar 200 Rp (20kr) på ett vanligt ställen kostar dom 20rp det är en jävla skillnad och likaså allt annat.
Vi brukade iallafall gå och hänga i deras trädgård.
Under strejken stängde dom Matts Guest House och vi var ensama igen.

Första gången vi gick och åt mellan 18-20 satt vi på ett tak restaurang och hade precis fått in vårt kaffe när
vi hör demonstranterna skrika, det ända jag hör är att dom är många och dom kommer åt vårt håll.
Kvinnan som jobbar i restaurangen får vad jag tror är panik och dom slänger in oss i ett svart rum.
Mitt hjärta har aldrig bultat så hårt, det kom tillochmed en tår så rädd jag var. Dom som jobbade där började
skratta åt mig och min panik. Vi åt snabbt och inomhus.

Andra gången var också en dag mellan 18-20 fast detta var ute på gatan, vi gick och storsade runt butiker när
jag helt plötsligt ser människor springa mott oss som att tjurar jagade dom.
jag fick panik springer in i närmsta smyckes affär och dragan efter. Ägaren drar ner garage porten som täcker affären
och vi springer upp på andra våningen och kollar ut på gatan.
Maoists (protestanterna) springer förbi och skriker lite men dom låter affärerna och deras ägare vara.

Dom här Maoists vill att statsministern eller liknande ska avgå så att dom kan få makten, dom är komunister och
från vad jag hört så hyrde dom in folk från hela nepal som kom och demonstrerade som mest var dom en halv milijon
människor som vandrade Kathmandus gator med röda flaggor. Efter som att all traffik var avstängd så kom det ingen
mat in i staden och vi hörde att i Pohkara (som vi lämnde precis i tid) var maten slut det fanns ingen mat att få tag
på så folk vandrade till Kathmandu för att få mat.

Vi hade ingen chans att kuna komma någonstans förutom med plan som kostade allt för mycket.
Nu är iallafall allt över och Kathmandu är tillbaka till sitt vanliga jag och jag måste säga att jag glömt hur
sjukt irreterande all traffik och den ljud är.
Imån åker vi tillbaka till Indien.